19 Sep 2014

Glen Scotia 14yo – Peated 50%

Glen Scotia 14yo peatedAtt rökig maltwhisky är populärt i vårt land är ingen hemlighet. Denna typ av whisky ökar även i popularitet i övriga världen och vi ser rökiga utgåvor från fler och fler destillerier. Dagens testobjekt dök upp på våra svenska hyllor ganska nyligen, och det är en whisky från Campbeltown-destilleriet Glen Scotia, som är ett av endast tre destillerier i regionen. Whiskyn är buteljerad vid relativt höga 50% alkoholhalt och levereras i en flaska som är god kandidat till årets fulaste design. Men vad gör väl det, om innehållet är desto bättre?

Doft: Den är ordentligt präglad av söt och snyggt rökiga maltnyanser. En fin syrlighet som drar åt både omoget krusbär samt friska blomdofter, får sällskap av vaniljsås och Jenka-tuggummi. Den är nästan lite påträngande och stickig tycker jag, men med en skvätt vatten i glaset som sedan får stå i fred i en kvart så lugnar den ned sig betydligt. Riktigt trevlig doft, detta.

Smak: Munkänslan är mjuk och behaglig, även vid full styrka. Här finns också rökiga malttoner, gröna saftiga äpplen samt bränd kokos och smör. En touch av mintpastiller och lite anis kan anas, samt kanske lite blodapelsin eller grape.

Eftersmak: Här kommer lite köttigare toner fram och jag tänker på hårt rökt skinka framförallt. En touch av choklad växer fram också. Den är ganska lång och riktigt trevlig.

Den här whiskyn kan rekommenderas. För sina 482:- på systembolaget så tycker jag att den är ett prisvärt alternativ när man vill testa något annat i rök-genren, än de gamla trotjänarna från Islay. Du finner den på den flesta bolagens hyllor.

 

12 Sep 2014

Ardbeg – Supernova 2014 55%

Den dök upp för första gången år 2009, tätt följd av en efterträdare året efter – Ardbeg Supernova. Den marknadsfördes med pompa och ståt som den rökigaste Ardbeg som någonsin buteljerats, med en fenolhalt på mustiga 100 ppm. Vi har sedan dess sett hur oöppnade buteljer av dessa utgåvor rasat iväg i pris på diverse auktionssidor och forum, och många är de Ardbeg-fans som suktat efter en tredje utgåva av Supernovan. I våras började rykten att florera, och jag tog givetvis chansen att försöka pumpa Mickey Heads (destillerichef på Ardbeg) när jag var där i April i år. Låt mig säga såhär – Mickey borde spela poker – snacka om att att han höll masken bra, även om det nog var uppenbart för honom att jag förstod att ryktena stämde rätt väl.

Hur som helst så är det nu dags iallafall. Den 18:e september släpps ca 1000 flaskor som ett web-släpp på Systembolaget. I pressmaterialet som vi fick så talar man inte alls på samma sätt som tidigare om ppm-nivåer och inte heller nämns något om fattyper utan fokus ligger istället på att detta är en utgåva som är till för att fira att man nu får hem sina prover från rymden. Vad? Rymden? Jo, såhär ligger det till: Som första skotska destilleri skickade Ardbeg hösten 2011 provrör till rymden innehållande sin egen ”new make spirit” (förstadiet till whisky). Provrören har sedan dess befunnit sig på ISS som cirkulerar kring jorden, 15 gånger per dag för att vara exakt. I september i år, 3 år senare är det dags för rymdfärjan och provrören att återvända till jorden och för Ardbeg att ta reda på hur vistelsen i ett näst intill tyngdlöst tillstånd påverkat den ädla drycken från Islay.

Nåväl, detta är säkert spännande för laboratoriefolk, men jag är definitivt mer intresserad av den färdiga whiskyn som INTE har snurrat i omloppsbana, utan snarare legat lugnt och stilla i ett vindpinat, fuktigt och råkallt lagerhus på Islay, så vi häller väl upp och ser vad årets Supernova har att erbjuda? Alkoholhalten är på 55% och den är varken färgad eller kylfiltrerad.

Doft: Första sniffen är överraskande söt, med ett syrligt inslag som får mig att tänka på mogna krusbär. Här finns även en rejäl dos hårt rökt kött samt en sotig ton av svalnande aska. I botten ligger en rökig, bastant maltig bas och på toppen finns kryddiga, heta toner av chili. Man anar även en touch av tång och lite solvarm asfalt. Den mådde gott av lite vatten som framförallt öppnade upp för snygga vaniljtoner.

Smak: Munkänslan är fyllig och oljig. Den fyller hela munnen på ett mjukt och behagligt sätt. Precis som i doften så finns här söta, fruktiga toner men även en nyans av ljus choklad och krossade valnötter. Salta salmiak-toner får sällskap av både grapefrukt och vaniljglass. Den har en tydligt smörig touch som jag gillar skarpt. Jag upplever den som hyfsat vällagrad, till skillnad från tidigare Supernovor som haft en utpräglat ungdomlig, snudd på spritig, karaktär.

Eftersmak: Som brukligt med Ardbeg så är eftersmaken lång och påtagligt rökig. Smörigheten hänger också med ett tag, samt en touch av hyvelspån och aska. Bistra citrustoner drar också i kinderna ett bra tag. Riktigt nice avslut.

Jag har kvar en flaska av utgåvan från 2010 här hemma och tog den vid sidan av som referens. Slutsatsen är att årets utgåva är avsevärt mycket bättre än föregångaren. Det är länge sedan jag provade 2009:an, så jag skall låta det vara osagt om även denna får däng, men min spontana känsla är att så är fallet. Jag är ganska säker på att årets utgåva fått åtminstone ett antal fat i blandningen med lite fler år på nacken än dess föregångare.

Vill du norpa åt dig en flaska av den här så vill det nog till att hänga på det virtuella låset den 18:e när den släpps. Prislappen är rejält tilltagen: 1499:- och artikelnumret är 10313-01.

 

9 Sep 2014

Ardmore 2000 – Svenska Eldvatten 50,2%

Ardmore 2000 eldvattenDen första september var det åter igen dags för ett nytt släpp från den svenska buteljeringsfirman Svenska Eldvatten. Detta är det första i en ny serie, kort och gott kallad “Eldvatten”. Det som skiljer från deras ordinarie buteljeringar är väl i princip designen på etiketten, samt att man valt att numrera varje butelj. Att man inte har ändrat på något annat är jag faktiskt glad över. Talesättet “Don´t fix what´s not broken” gäller i allra högsta grad här, då Svenska Eldvatten har skämt bort oss med en hel rad magnifika buteljeringar genom åren.

Whiskyn kommer från Ardmore Distillery som gjort sig kända som ett av de (åtminstone tidigare, då nu fler och fler hakat på röktrenden) få Speyside-destillerierna som tillverkar en rökig whisky. Den är lagrad på en refill ex-bourbon barrel i knappt 14 år, och den är givetvis buteljerad vid full fatstyrka.

Doft: Den är initialt väldigt vaniljpräglad, och här finns även stråk av mynta och lakrits. Den är även fruktig med tropiska toner, som drar åt det söt-sträva hållet, om ni hajar? En skön maltbas ligger i botten samt ett bränt anslag som känns torrt och nästan sotigt. Bränt gräs kan anas också. En dos vatten krävdes för att den skulle öppna upp sig ordentligt.

Smak: Munkänslan är torr och sotig, den också. Här finns tydliga toner från fatet – vaniljstång, ingefära och bränd kokos. Även i smaken är det gott om lakritstoner. Nästan sån där bitter rå-lakrits. Det finns även ett fruktigt inslag som drar åt mörka vingummin. En touch av Björnklister kan anas, samt en bit mörk choklad. Fina rökridåer bäddar in det hela, utan att för den delen överskugga någon av alla smakerna.

Eftersmak: Den är överraskande kort i finishen. Sträv på tungan och med en tilltagande rökighet som dock känns betydligt mer vegetal än hos Islay-whiskies. Jag skulle nog nästan vilja säga rök från gräsbrand även här. Chokladnyanserna tilltar också en smula medan fruktigheten är som bortblåst.

Detta var en intressant whisky, som enligt mig ligger ganska långt ifrån mainstream-fåran. Jag vill nästan kalla den för lite “krävande”, då det för mig tog en stund att helt bli kompis med den. När rätt mängd vatten till slut var funnen, och den hade fått andats en kvart, tjugo minuter, ja då trillade poletten ned, och jag njöt i fulla drag, precis som brukligt när vi snackar om Eldvattens grejer. Tack för möjligheten att prova denna, grabbar! Som avslutning bjussar jag på en bild jag knäppte vid just Ardmore Distillery, en kväll i Oktober 2011.

Ardmore BW1